en tjockis blir smal

Det är fascinerande det här med hur jag förändras hela tiden. Utseendemässigt händer ju inte så mycket just nu, möjligen är jag något brunare nu än förut, men det händer desto mer inom mig. 

 

Så många år som jag gjort så otroligt mycket för andra människor, för att finnas där, ställa upp och göra folk nöjda. Jag har tappat bort mig själv i mina försök att vara alla till lags hela tiden. Ordet nej har legat långt bak i mitt vokabulär väldigt länge, vet inte om det berodde på rädsla för att göra någon sur eller på att jag helt enkelt inte såg något annat alternativ. 

 

Jag har alltid känt att min tur kommer, att snart vänder det, snart kommer jag må bättre, snart ska jag ta tag i saker. Alltid snart. Men har nu kommit på att snart, det är nu. Äntligen har snart kommit. 

 

Jag har börjat säga nej, att sätta mig själv och mitt bästa i första rummet och framförallt börjat fatta vad jag är värd. Jag skulle ljuga om jag sa att jag mår tipp topp psykiskt, för det gör jag inte, men för varje dag som går så försöker jag göra saker som får mig att må bra. Jag hatar att vakna varje dag och känna mig ledsen, men jag försöker köra på i alla fall. 

 

Första månaderna varje år brukar vara tuffa för mig, det slår aldrig fel. Men i år har det varit särskilt tufft då jag tvingats ta ett par väldigt svåra beslut, beslut som krossat mitt hjärta fullständigt. Vissa dagar går det bra, andra dagar så är det fortfarande som om syret tar slut och hjärtat går i bitar igen. Men jag vaknar fortfarande varje dag, och jag kan fortfarande reflektera över mitt liv och känna mig nöjd. 

 

Jag har gjort och gör fortfarande en sjujävla resa mot ett lättare liv, ett längre liv. Förut gjorde varje steg jag tog ont, jag fick ont i fötterna och blev andfådd att minsta rörelse. Jag blev för sjutton andfådd när jag vände mig i sängen.

 

Idag ger jag mig frivilligt ut för att röra på mig. Jag riktigt känner i kroppen hur mycket den vill ut och röra på sig. Känslan när stelheten efter någon kilometer släpper och värmen sprider sig i musklerna är fan beroendeframkallande. Jag pushar mig själv framåt, utmanar mig själv att hela tiden sträva uppåt, fortare för varje gång jag ger mig ut.

 

Har tagit några stapplande springsteg tidigare, men idag är första gången som jag faktiskt har sprungit längre än några steg. Och det gick bra! Fatta känslan! Enda som stoppade mig efter en stund var att jag fick så jävla ont i benen, det var inte ens flåset som stoppade mig. Helt sjukt! Kroppen är helt fantastisk och det går så otroligt fort att känna hur man hela tiden blir bättre och bättre. 

 

Jag tvivlar inte på att jag återigen kommer komma in i en period då jag inte vill kliva ur sängen, men jag hoppas att jag när den perioden kommer ändå kommer att hoppa i träningskläderna, om så bara för att gå en promenad på några minuter. 

 

The sky is the limit, en stor high five till mig själv och till alla andra kämpar därute. Alla krigar vi oss igenom vårt eget krig och alla kan behöva en klapp på axeln och få höra "bra jobbat".