en tjockis blir smal

Fortsätter väl på spåret jag klev in på häromdagen.. 

 

Före operationen var det flera som berättade historier om folk som ändrat personlighet helt efter op och blivit mer eller mindre odrägliga. Blivit egoistiska och konstiga. 

Nu såhär en bit in på min resa så kan jag reflektera över folks farhågor på ett annat sätt än innan. Innan sa jag till alla att jag fortfarande skulle vara goa och glada Kajsa även efter operationen, att jag inte skulle förändras. Det var såklart orimligt att lova något sådant innan man vet vad man gett sig in på. 

 

Men mer delfacit i hand så börjar jag fundera på hur jag förändrats som person. Och som jag skrivit i tidigare inlägg så har jag ju förändrats, det är ofrånkomligt. Men jag tror inte jag blivit en helt annan person. Det finns säkert dem som tycker jag förändrats till det sämre, men tänker då att det kanske är personer som jag tidigare curlat sönder. Ställt upp i vått och torrt för personer som utnyttjat min snällhet utan att ge något tillbaka. Självklart tycker dem ju att jag förändrats till det sämre nu när jag inte ställer upp på vilken skit som helst. 

 

Jag finns fortfarande för mina vänner, jag ställer fortfarande upp för dem jag tycker om, skillnaden är att jag inte längre gör det på bekostnad av mig själv. Ändå rimligt tänker jag.. 

 

Den dagen man slutar utvecklas slutar man leva. En människa är aldrig "klar", och definitivt inte jag. Men så länge jag inte börjar bete mig som en rövhatt så kan det kanske vara okej att jag förändras, att jag lär mig prioritera andra saker än de gamla invanda sakerna. 

 

Så länge jag jobbar natt så kommer orimligt mycket tid att även i fortsättningen gå åt till att försöka få tid att sova, att få vardagen att fungera trots fuckad dygnsrytm. För att jag ska må som bäst på jobbet så behöver jag sova minst 8h mellan passen och sova några timmar före jag kliver på. Det funkar sisådär med sömnen ska erkännas, vilket leder till att det är lite kinkigt vissa nätter. Men det funkar just nu, det är inte för evigt. Så när jag jobbar mycket så går all energi till det och att orka komma ut och röra på mig. 

 

Längtar efter dagen när alla pusselbitar faller på plats ordentligt, att både jobb och fritid fungerar i symbios. Den dagen kommer komma och då blir det lite lättare.